Jag har lämnat Mostar och hettan bakom mig, bytt klimat. Både fysiskt och psykiskt. Det ligger ett allvar över Sarajevo dessa dimmiga dagar. En tryckande känsla av att något ligger och lurar en bit bort. Kanske är det krigets vålnad som smyger omkring. Fast, jag vet att när det blir mörkt kommer allt förändras. För i mörkret finns det inga gråa moln, i mörkret är det ljust och folk och liv och i kväll ska vi återigen till ’Avilja’ och äta.
(…) I morse tog vi bilen och gav oss ut på utflykt. Vi lyckades ta oss ut ur Sarajevo efter två möten med muthungriga poliser, efter gårdagens äventyr med bortbogseringen var vi dock med på noterna, slapp den ena boten och prutade ner den andra till hälften. På morgonen var vädret rätt klart, men när vi kom högre upp i bergen så mulnade det och jag har aldrig varit med om tjockare dimma. Vi såg inte tio meter framför oss och körde riktigt sakta, livrädda för alla stora stenar som låg på vägen. Väldigt lite annan trafik som tur var. Vi stannade och åt ett lamm till frukost, inte riktigt vad var sugna på men det var alldeles nygrillat och mannen lovade att det var gott. Och visst, riktigt fint, men kanske lite stabbigt och helt klart alldeles för tidigt på dagen. Körde vidare, vägen kantades av berg, fält och ruiner. Människor var det långt mellan. När vi började närma oss Srebrenica tog vi det extra sakta och stannade på flera ställen. Pratade med lite bönder på knagglig skoltyska och fann återigen hopp bland alla ruiner. Tog ett par fotopromenader i sönderskjutna fabriksområden. Smög in i rum utan tak, snubblade över bråte och hostade av asbesten som låg tung i luften. Skrot och skräp låg spritt runt omkring oss och regnet droppade från hål överallt.
I utkanterna av Srebrenica stannade vi på det stora gravfältet där uppgrävda offer från massgravarna begravs. Hade varit begravning en vecka tidigare och att vandra runt bland 650 nygrävda gravar, plus hundratals gamla var en väldigt tung stund. Dimman som rullade ner från kullarna svepte in allt i en spöklig slöja och mina tankar vandrade vilset mellan liv och död. Läste tyst på gravarna, 1978, 1980, 1977, 1975.
Liv som släcktes alldeles för tidigt.
Och varför? Vad får människor att begå sådana handlingar mot sina grannar. Hur kan hat uppstå och sättas i rullning med sådan enorm kraft?
Läs hela artikeln på backpacking.se