När jag anländer till Peking är jag så trött att jag varken orkar eller kan vara nervös som jag annars brukar. Flygplatsen säger inget om det nya landet jag befinner mig i. Den har rulltrappor och är sterilt rent precis som Kastrup där jag befunnit mig nio timmar tidigare. Det är inte förrän jag sitter i taxin på väg till Peking som jag märker att jag kommit till ett annat land. Trafiken står still då klockan är sju på morgonen och alla skyndar till jobbet. Bredvid oss står en buss som är så full att våra stadsbussar känns som paradis på hjul. Taxichauffören bjuder min mamma på en cigarett, medan jag får ta en av mina egna. Vi röker tyst medan vi väntar på att trafiken ska komma igång igen. Taxichauffören kan inte många engelska ord och jag och mamma är för trötta för att prata med varandra. Till slut frågar chauffören oss var vi kommer ifrån. "Sweden" säger jag och mamma samstämmigt. Men chauffören har ingen aning. Vi får ta fram vår guidebok där Sverige står i pinyin. Men chauffören skakar fortfarande på huvudet. För första gången i mitt liv befinner jag mig i ett land där en taxichaufför inte känner till landet Sverige. Jag skrattar för mig själv och lutar mig tillbaka.

Läs hela artikeln på backpacking.se