Nu sitter jag på den skumpande kärran, tillsammans med tre vänner samt vår avslappnade förare, och kan inte undgå att förundras över det landskap vi så långsamt färdas igenom. Långt borta skymtar tågstationen, en ensam räls ringlar sig fram, annars ingenting. Inga bilar, inga byggnader, inga människor. Inga rödljus, vägskyltar eller korsningar. Inga vägar alls faktiskt. Bara en horisont av mongolisk stäpp - brungul torr mark, enstaka träd, uppfriskande floder och avlägsna soldisiga berg. Två timmar söderut med tåg ligger världens kallaste (och troligtvis fulaste) huvudstad - Ulaan Baatar med alla sina stinkande bilar, otrevliga gator och fula byggnader. Men så fort vi tidigt i morse klev på tåget och lämnade staden så nådde vi detta ingenting, denna stora gapande tomhet. Att Mongoliet är världens mest glesbefolkade land, med bara två och en halv miljoner invånare på en yta tre gånger Sveriges, blir väldigt uppenbart här.
Läs hela artikeln på backpacking.se
