"Cameron Highlands is the perfect place to go after visiting Kuala Lumpur, which by the way has no culture what so ever and is just complete shit."
Textraderna hittar jag i en tipsbok av och för resenärer uppe i de malaysiska högländerna. Omdömet är hårt. Vid tidpunkten för läsandet har jag själv lämnat Kuala Lumpur två veckor tidigare, förälskad i vad jag upplever vara en motsägelsefull urban smältdegel som tagit emot mig med öppna armar. Tipsarens tankar om den malaysiska huvudstaden är han dock inte ensam om. Det är inte första gången under min resa i landet som jag stöter på tanketråden – även om den tidigare beskrivits med mildare omdömen än "complete shit".
I Kuala Lumpur smakar det kapitalism och luktar ekonomiska trollformler. Redan vid inresa från stadens omgärdande trafikleder är blickfånget en silvergrå stadssiluett av höghus som bryter den blå himlens dominans ovan planterade träd och reklamskyltar. McDonald’s, Sony, 7-Eleven. Kuala Lumpur är den lilla storstaden med den stora metropolens visioner. Utanför stadskärnan passeras förorternas familjehus. Betong och alléer i en intagande röra. Brickfields och Chinatown är båda kända delar, integrerade i stadsbilden. Ändå är det någonting annat som återkommer på allas läppar vid tanken på Kuala Lumpur: Petronas Twin Towers, som likt en spektakulär regent tronar bland de inte fullt lika högresta undersåtarna. Med fötterna i ultramoderna Kuala Lumpur City Centre (KLCC) står upphovsmannen Cesar Pellis verk, omgivet av parklandskap, byggnadskonstruktioner och utomhuskaféer. Såväl stadsbor som besökare söker sig hit som vore det Kuala Lumpurs absoluta kärna, den symbol stadens själ på kort tid krupit in i.
Läs hela artikeln på backpacking.se
